Att se tillbaka på gårdagen och tänka på det positiva som hände, gör du det? Ja men visst, det är ju solklart, eller? Jag funkar inte alls så. Men något som jag känner är nästa steg att jobba med.

Låg vaken en del inatt och kunde inte somna om eftersom tankarna snurrade. Tänkte tillbaka på saker som var både länge sedan och även bara nyss. Mitt problem är att jag minns alla de saker som jag gjorde fel, eller kanske det som jag tycker jag gjorde fel. Allt från väldigt små grejor till kanske större. Kanske är det så att de runt mej inte alls funderar på de saker jag gör, eller ens registrerar det jag tyckte blev fel?

Ja, och det säger ju sig själv, tänker jag bara på det negativa, så blir allt bara jobbigt. Visst är det så. Enkelt, då ändrar jag bara tillbaka?

Så lätt att ändra beteende och det man fått lära sig under sin uppväxt är ju nu inte så lätt. Att från att tänka på allt som var fel till allt som var positivt är inte så lätt. Men visst är det saker jag gjort eller som hänt, vaje dag, som är något positivt. Något som gör mej glad eller som jag ska må bra att jag gjorde. Men det är så lätt när oftast det jag ser som negativt som ligger närmast ytan.

Så, min nya utmaning till mej själv, tänka på minst en bra sak som hänt varje dag och känna mej bra. Att jag gjorde något bra. Att sakta bygga upp från negativt till postivt.

Mitt liv är ju väldigt rörigt just nu och har absolut ingen fast punkt överhuvudaget. Men den förmåga jag har och som gjort att jag fortfarande är kvar och kan fortsätta är min förmåga att hur ont jag än har, hur mycket skit allt än blir, hur mycket jag än är utan bostad, så tänker jag alltid att imorgon, imorgon, då blir det bättre.

Jag är en överlevare och kommer alltid, alltid, överleva. Jag måste bara se till att få struktur och ordning i mej själv, så kommer kaoset runt mej också sakta räta upp sig efter mej. På en rehab/smärtkurs för många, många år sedan så sa en av föreläsarna att: -"Låt inte smärtan styra dej, utan styr själv din smärta". Korkat tänkte jag. Hur tusan ska jag någonsin kunna ta mej bort från allt det som var? Att knappt kunna ta mej upp ur sängen, eller för den delen ens kunna sova... Men åren har gått och jag insåg helt plötslig att nu är det så, jag styr smärtan och den har inte kontroll över mej. Jag har återfått lite av min positiva energi och skrattar lättare igen. Men än är det en bit kvar.

Att älska sig själv är svårt, men om inte jag tycker om mej själv, oavsett hur jag ser ut eller är, så kommer ju aldrig någon annan kunna göra det. Att inse sina begränsningar och ta mod till sig att ibland kunna kliva utanför ramen, med medventenhet. Att försöka se det positiva och bra jag lyckats med. Det är mina nya levnadsmål.