MIn bror klev in genom dörren o kommenterade att jag inte alls såg så illa ut som han väntade sig, alltså i måendet. Faktsikt har jag nästan sovit inatt. Så två nätter närmare, bara tio stycken kvar innan provet kan tas och jag kan återgå till min medicin.

Däremot så var gårdagen inte alls upplyftande. Jag har funderat länge på varför inget riktigt kan bli klart vad det är som är fel i min kropp. O så är det ju, tillslut börjar man ju tvivla på att jag faktiskt är sjuk. Kanske bara inbillning.

Men igår klickade verkligen något i mej. Kanske inte på ett bra sätt, men kom fram till flera slutsatser. Jag är inte alls mej själv. På middag uppe hos familjen och sommargrannarna med familj, ja vi var 16 stycken, som brukar vara super roligt, var jag inte alls pigg. Jag brukar alltid vara den som pratar, skrattar och är med. Grillar gör jag med. Alltid jag som grillar. Igår blev jag först avlöst på grillen, inte så att jag bad om det, eller blev undankörd, utan bara blev. Jag klev också automatiskt åt sidan. Lite lättad. Jag var inte heller med på någon disskution. Jag var mest bara trött och hade helst bara gått iväg o varit själv. Det är inte jag.

Så punk ett. Jag är inte frisk. Har det gått så långt att jag inte ens livas upp av trevliga grannar och barndomsvänner så är jag faktiskt fyskiskt sjuk. Jag är inte innbillssjuk. Jag känner ju utan att tveka att något är på tok i kroppen. Jag bara hoppas att det är något enkelt som går att göra något åt.

I den här processen så har ju min älskade son flyttat till sin far. Han bor där nästan 80 % nu, ja han är ju hos mig ibland. Det har ju gjort att jag som mamma känner mej misslyckad. Att jag inte ens kan se till att min son har det bra. Men så slog en tanke mej, igår det med. Vad glad jag kan vara som kan se att min son faktiskt har ett bra hem hos sin far och mår bra, till jag mår bättre igen. Han mår ju bra där han är nu. Även om jag saknar honom och han utan tvekan saknar mej, så är det ju bättre att han mår bra, att jag får reda ut min sjukdom i lugn o ro, utan att min sons mående ska komma i kläm.

Tänk om han inte hade haft en far han kunde leva med? Då hade jag ju mått ännu sämre för att jag inte kunnat ge min son det hem, liv och stöttning han behöver. Så istället för att känna mej misslyckad som inte kan vara en bra mamma, så kan jag ju faktiskt känna mej glad över att han har ett bra hem och inte behöver må sämre för att jag gör det.

Den här gången trillar tårarna av en bra insikt. Men många tårar trillar numera. Jag försöker få ihop små glädjeämnen varje dag, men min ork finns inte och att hålla masken uppe, ute bland andra människor, blir svårare o svårare.

Men bara två saker som stärker mej just nu. Min son har ett bra hem och kan få ett bra tid. Jag har verkligen något fysiskt fel, något är faktiskt inte rätt i min kropp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.   Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så ...

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här. Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss...

Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...