Efter många dagars snöande kom en dag med strålande sol. Underbart. För jag tog mej ut på en promenad. 

Mina dagar går numera mest ut på att jag hoppas kunna få sova så jag någon gång är pigg igen. Kroppen är så slut och sliten att allt jag kan göra är o sova-vila-sova. Så känns det i alla fall. Får jag för lite sömn blir jag som förlamad och det ända som blir centrum i tankarna är att få sova igen och kunna bli lite piggare. Allt sovande gör jag ju för att kunna bli piggare. För att äntligen igen orka göra något. 

Men sanningen är ju den att det inte hjälper. Jo, visst, får jag sova 12 timmar två nätter i rad, då är det faktiskt en skillnad. Men jag är fortfarande inte jag.

Så jag gick ut idag. Även fast jag nu var otroligt trött och kände egentligen mest bara för att sova. När jag sen väl kommer ut på något så kommer känslan lite att jag bara vill fortsätta gå, bara gå och gå, få komma ut i livet igen. Få se saker, vara på äventyr och aldrig någonsin stanna upp igen.

Med solen i ansiktet tänker jag vilken underbar dag det hade varit för att: Köra skoter, Åka skidor, Pimpla, rida ut en långtur och galoppera så snön yr. Åka upp till fjällen och använda slalomskidorna igen. Få vara med vänner, skratta, ha trevligt och bara få njuta.

Inget av detta kan jag göra och tankarna gör mej rätt sorgsen. Jag tänker att jag aldrig kommer få uppleva det underbara i livet igen. Försöker skärpa mig och tänka att den här promenaden kan jag njuta av i alla fall. Kommer på mej att ändå tänka på allt jag saknar och att jag så mycket saknar någon att bara få gå o hålla i handen. Irrar vidare på tankarna och längtar efter att någon gång igen få sova bredvid någon, få vara trygg och inte bara ensam.

Medans jag går där så kommer tankarna att just nu må jag inte kunna uppleva allt det där. Men även om jag kanske aldrig igen har en egen häst att galoppera så snön yr eller en skoter att fara ut med, så kommer jag någon gång i framtiden ändå få uppeva allt igen! Självklart kommer jag upp på häst igen! Så småningom kommer jag få hänga med ut o köra skoter på en underbart solig dag, jag kommer åka slalom igen. Det kanske inte kommer bli som det varit tidigare, men det kommer ändå vara lyckliga stunder och de kommer att komma.

Inser också att oavsett hur sjuk jag är så kommer jag alltid fortsätta framåt. Jag kommer aldrig bara sätta mig o ge upp, utan kommer alltid att leta efter de små njutningar jag kan få i livet. Just nu är jag ensam, jag lever ensam och har inte så många jag umgås med, men kanske även detta kommer ändras, någon gång i framtiden. Mitt liv har inte tagit slut, bara ändrats.

Kom också fram till att min trötthet inte kommer att bli bättre för att jag stannar inne och sover eller vilar. Så min slutsats är att jag ska försöka ta mig iväg och göra saker trots att jag är trött. För jag vet att sannorlikheten att jag är piggare någon annan dag är rätt liten. Men jag räknar inte mer att lyckas hela tiden, då jag ju vissa dagar faktiskt är nära totalt förlamad av tröttheten. Men en tanke är en bit på väg i alla fall.

Hoppas ni fick en trevlig soldag också!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.   Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så ...

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här. Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss...

Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...