Idag känns kroppen något bättre, eller något mindre sliten än vad som varit sista dagarna. Jag känner att jag har mera ork att se lite positivt på saker, jag kan förmå mig att se det positiva lite enklare än i går.

Igår tog jag mig i alla fall ut på en promenad. Gick ner till havet, ett ställe som jag brukade gå till nästan varje dag sist jag bodde i holmsund. Var väl runt -95 tror jag. Så allting har ju så klart förändrats rätt mycket. Men jag ville. Var både rätt härligt och väldigt jobbigt.

Egentligen inte en lång promenad. 1.5 - 2 km eller så. Men när jag kom ner till havet kändes det mera som jag bara skulle trilla ihop i en fomrlös klump och aldrig ta mig upp. Jag var tvungen att sätta mig och vila en stund innan jag kunde gå längre ut på stenarna och verkgen sitta nära vattnet. Men väl där var det underbart.

Jag satt och bara njöt. Hörde måsarna käbbla. Började se småfisk som vakade och såg tillslut dem även bara en halvmeter från mig. Efter ett tag såg jag småkryp på stenarna bredvid mig. Det är lite sådana stunder som behövs för att rensa tankarna och låta omgivningen få sippra in och det blir på något vis en slags meditiation. 

Medan jag satt där på stenen lade jag märke till en spindel som kom krypande. Det var alltså lågvatten och stenarna jag satt på var annars under vatten. Så de var alltså vatten runt varje sten. Så den stackars spindeln försökte ju ta sig i land så klart. Men nu hade spindeln så klart slängt ut en flygtråd som hade fästs på mig, så jag avbröt och fäste tråden på stenen innan där jag satt. Det var då rätt faschinerande att se denna spindeln försöka hitta en väg in till land och dess försök att fästa flygtrådar genom att sträcka upp sin bakdel i luften och skjuta iväg sin tråd, som förävrig så klart jag inte alls kunde se. Efter några försök så lyckades spindeln fästa tråden i något och kröp vidare. TIll min förvåning var tråden återigen fäst på mig. Trots att jag suttit och spanat så och ändå inte märkt detta. Så jag la ner tråden på stenen bredvid mig. Men det var en litet minne och en påminnelse om hur olika allt är i världen. Ändå är vi så lika i våran strävan om överlevnad.

Tillslut begav jag mig hemåt. Jag var tvungen att stanna och vila flera gånger och när jag sen väl kom hem så kändes det mer eller mindre som jag kollapsade i soffan. Somnade nästan direkt. Jag har ännu inte alls förlikat mig med att jag inte orkar så mycket längre. Att en liten promenad kan påfresta så det känns fortfarande bara som någon slags dåligt skämt.

På sista tidenhar jag drömt en hel del om min far. Saknad. Det är rätt svårt, fortfarande, att tänka att han inte är här. Jag har ännu inte besökt graven sen jordfästningen. Jag börjar vilja åka dit. Det kommer nog ett rätt tillfälle för det. Tänker ju att det inte är vid graven han finns, utan graven är ju där för att vi ska ha ett ställe att minnas. Så eftersom minnet ändå lever inom oss, så finns han ju med oss. Jag är glad att jag förra sommaren kunde bjuda honom på färsk abborre. Alla samtal vi hade, fast de blev inte så långa och djupa, eftersom jag inte heller mådde bra. Men vi hade i alla fall samtal.

Så nu ska dagen fortsätta. Jag vill fortsätta planeringen att få till min balkong. Men behöver hjälp för jag orkar inte själv. Dock måste jag vänta till i helgen med att inhandla lite mer reglar och vinkeljärn så jag kan få upp resten av nätet. 

Hoppas ni får en bra sommardag!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.   Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så ...

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här. Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss...

Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...