Direktlänk till inlägg 3 november 2015

Att ha ett brinnande intresse?

Av Natali - 3 november 2015 21:18

Som genom ett trollslag så har de flesta som jag trott vara vänner bara försvunnit. Nu är det inte så att alla har försvunnit. Men jag har nu extremt få vänner. Det finns inte många som slår en pling och frågare hur det det. Det finns, visst har jag vänner som ringer. Men de är väldigt få människor och vänner som ringer mej och som jag kan ringa och verkligen svara ärligt på frågan hur det är. Det är max en halv hand folk tror jag... Har inte alls koll på exakta antalet, så ta det med en nypa salt. Men det blir absolut inte mer än så. Det är alltså extremt få.


Visst kan jag ibland, drabbas av lite ilska. Att nu när jag är sjuk, dålig, oförmögen att faktiskt ta mig någonstans och hälsa på vänner, då jag behöver de som mest, då finns de ingenstans att se. Så typiskt va?! Men min tanke är så, som oftast i alla fall, att riktigt så enkel bortförklaring tror jag inte att det är.


 


Jag ligger oftast hemma hos mig, i sängen eller soffan. Jag har få som hälsar på. Ibland för att jag bara mår för dåligt och inte vill att någon ska se mig må som jag gör. Sen är det ofta så att jag inte orkar hålla snyggt här hemma. När jag mår dåligt och knappt tar mig upp, då är inte prio ett att hålla rent på diskbänken och disken kan faktiskt stå ibland i en hel vecka. Jag orkar inte hålla undan all kattlådepellets som spills ut så de sprider sig över badrumsgolvet. Mattan i badrummet ligger i en hög och handuken trillade ned från kroken och jag orkar inte tänka på det, så torkar mig på duschhanduken istället.... Sängen är obäddad. Kläder ligger lite huller om buller. Ja ni förstår. Jag känner att jag inte vill låta folk se hur det egentligen är.


Så istället för att öppna dörren och säga välkommen, jag mår jättedåligt och sällskap är ju absolut vad jag behöver! Så säger jag att, nä tyvärr är jag sängliggande. orkar inte med. Fast det egentligen är så att jag när jag är som dåligast behöver mest sällskap! Förutom när jag är riktigt dålig och inte ens kan sitta upp för yrsel och illamående och trötthet. Vilket inte heller stämmer, för åhh vad underbart det hade varit att ha någon som brydde sig. Som bara kom med ett glas vatten. Men jag är för stolt och för envis. Inger ser mig när jag är dålig.


Nu är jag ju dålig nästan mest hela tiden. Så det blir ju ganska naturligt att ingen ser mej. 


Jag tror inte att de vänner jag har egentligen inte tänker att de inte alls vill umgås med mig. Jag tror att det är så att antingen vill de lämna mig ifred av respekt eller hövlighet, eller så är de så upptagna med allt sitt att jag lksom glöms bort när jag inte råkas synas där ute.


Dessutom har jag förutom vänner, tappat alla brinnande intressen jag haft. Så som hästarna. Katterna. Målning. Läsa böcker. Så jag träffar ju inte några människor runt detta heller. Jag pratar inte med glöd i rösten för mitt intresse med folk. Jag blir som en tråkigt liten grå fågel som ingen riktigt lägger märke till.


Men allt jag längtar efter är kramar.


Lite så är faktiskt känslan. Att någon ska genuint bry sig. Någon som jag känner att jag kan berätta hur det egentligen är för, utan att bara rädd att den vännen inte ska orka med och försvinna. För det är rädslan.


Nu är det väl så att jag har en liten del i katter igen. Har jag tur så kanske även mitt katteri återuppstår med avelskatt så småningom. Just nu är det i stort sett det enda i mitt egna liv jag har att se fram emot. Ja, jag har ju sonen, han är verkligen mitt allt. Så är det och oh vad livet hade varit ännu gråare och jobbigare utan honom! Men nu var min tanke på något alldeles eget. Ni vet det där egna brinnande intresset, som ger en lite extra glädje


Katterna Har fått lite tröjor. Super fina. Jag har ju inte tröjor på de hela tiden. Men när jag vädrar eller de ska åka bil eller liknande... LIllan tycker det är helt ok med tröja. Blid är inte lika förstjust....     


Det här är en avkomma till den hane jag importerade från Danmark. Det är så underbart att se honom i henne!  


Det jag har som ger mig lite social kontakt är hockeyn. Milton följer med på den också. Jag hjälper till lite på matcherna. Är egetnligen inte så att jag riktigt orkar, utan brukar ju få lida efteråt. Men de är det enda just nu som får ut mig. Så jag ska försöka.






   


På Haloween besökte vi pappas grav, tände massa ljus och mindes honom. Både jag och milton fällde en massa tårar av saknad. Men det är ju så livet är. Vi saknar de som försvunnit från oss. Men minnet lever alltid kvar.  


Jag lyckades laga både förrätt och efterrätt sen. Efterrätten blev så klart pumpapaj! Syskonen och Milton hjälptes sedan åt att karva ut pumpalyktor. =)    

 


På lördagen hade jag faktiskt glädjen att få komma ut på maskerad nattklubb. Nu har jag ju så klart fått spendera några dagar i rätt lungt läge efter det. Men det var ju i alla fall roligt så länge det varade. ;-)     


Nu är det slut på funderingarna och mina ögon går i kors. Vi hörs.


 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Natali - 3 augusti 2019 09:36


Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Av Natali - 4 juli 2019 14:34


Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Av Natali - 20 juni 2019 13:01


Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.   Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så ...

Av Natali - 7 januari 2019 07:25

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här. Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss...

Av Natali - 17 november 2018 18:51


Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

1 besvarad fråga

Lämna ett avtryck här.

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Arkiv

RSS


Skapa flashcards