Sista dagarna har det brustit lite för mig. Har gått igenom tårar, uppgivenhet, trötthet (trött är jag ju förstås jämt). Har haft ont. Varit mera illamående. Haft ryckningar. Kroppen är sämre, känner att den gett upp ytterligare ett steg. Ryggen gör ondare.

Jag har blivit arg och förbannad på läkarna som verka tycka att jag inte alls mår så dåligt. Skrev nu ett långt brev till henne och frågasatte saker.

Jag klarar ju inte av att prata på samma sätt som tidigare och får väldigt ofta leta ord.

Jag hatar verkligen att inte kunna vara mig själv. Skulle haft milton här till måndag. Men han fick gå över till sin pappa mitt på dagen. Nu ska jag stänga av mig själv till kattungarna behöver mat nästa gång.

Jag tror att man inte kan uppskatta känslan att vara frisk och orka göra vad man vill, om man inte varit sjuk. Om man inte upplevt dagar som innebär att man bara kan ligg akvar i sängen. Dagar som man knappt kan ta sig till toaletten. Ännu mindre äta något. 

Dagar som är lite bättre sitter jag i soffan. Ser på tv. Ser igenom lite olika tvserier eller naturdoumentärer. 

Dagar som jag råkar läsa om ett ledigt jobb som jag hade velat är väldigt jobbia. Som den gången det efterlystes en medhjälpare till Atli Gudmundsons stall på island. Atli ha jag tränat för många gånger och då gjorde det ont. Jag funderade på om jag kunde bara blunda för min sargade kropp, skriva och säga att ja, jag vill provjobba. Åka, utan att kolla tillbaka och låtsas som att allt bara är bra. Hästarna är det som smärtar mest. Jag, det gör rent fysiskt ont! Att inte kunna göra det jag mest av allt i livet behöver. Vara ett med hästen. Hjälpa hästar framåt.

Ibland tänker jag också att jo, kanske skulle jag söka osm somamrvikarie på Obbola fabriken igen. Köra hjullastare en sommar. Det var ett riktigt trevligt jobb. 

Men jag vet lika väl att det skulle ju inte heller funka. Ingenting funkar som det ska med min kropp.

Återigen, jag vet att jag inte är dödligt sjuk. Eller jag kan i alla fall inte tänka mig ett senario att jag är det. Ändå lever jag bara en hundra del av det liv jag vill.

För varje undersökning jag genomgår kommer tanken att ja, de lär inte hitta något. Men samtidigt kommer också tanken OM de hittar något. Som förändrar hela min framtid. Att få svar skulle vara underbart. Men inte ett svar som innebär att mitt liv ska fortsätta som det gör. Men ändå, jag skulle vilja ha ett svar.

Jag tänker på möjligheten som fanns tidigare. Att gå ut och springa. Vandra i skogen. Gå ut på långritt. Forspaddla. Vad som än föll en in. Göra något roligt (eller inte roligt) med vänner. Gå på stan.  Inget funkar likom längre. Allt jag gör behövs noga planeras, inte bara aktiviteten utan vad som kommer dagarna efter. Sängliggande, illamåend och värken. Alltid ett övervägande, är det värt det? Oftast är det värt det. Men saker som är värt efterdyningarna har tyvärr börjat krympa. Enbart därför att efterdyningarna blir värre än det var tidigare. När jag sitter i soffan, eller narar ligger, för inte ens sitta upp funkar längre. Yrseln slår ut hela huvudet. Illamående gör att jag inte funkar alls. Jag kan bara ligga ner och vänta på att det ska gå över. Ibland upp till fyra dagar. Då är det frågan om saker är värt det? Oftast är det dock fortfarande det, i alla fall om jag får komma ut och träffa vänner och vara social.

Imorgon ska jag inte på en undersökning på sjukhuset. Kolosopi. Känns mindre trevligt och kommer säkert göra ont. Ska fasta helt från och med nu och ett dygn framöver. Dessutom dricka ett medel som gör att hela tarmkanalen töms såklart. Men det kunde nog inte komma på en bättre tid. Jag har rätt mycket smärta i buken, en preiod med mycket symtom från tarmarna. Så skulle det vara något som behövs behandlas, så borde det synas nu. Jag kan nog ta upp till en timme med en slang tarmarna, för att få svar. Det känns inte som något oroande. För om strax äver ett dygn är det ju klart.

Nu ska jag gå och ta mig liten lunch bit innan det bara är vätska som gäller i ett dygn. 

Fastande igår vid tv. Det visades repris av islandshäst SM 2014. Är plågsamt att se, fast jag inte kunde låta bli att kolla. Saknar hela hästvärlden så otroligt mycket. Det var mitt liv som försvann när jag var tvungen att bara lägga ner allt med hästarna. Min dröm. De mitt liv hade i värde. För min egen skull alltså. För självklart finns min son och är det störta meningen med livet förstås...

Jag måste tillbaka till hästar. På ett eller annat sätt. Vill tillbaka på islandshäst. Vill tillbaka på tävlingsbanorna så småningom. Men mest av allt vill ha ha en vän och träningskompanjon. En egen islänning igen.

Så målet är och kommer vara en egen liten gård någonstans nära Umeå. Så fort Milton får körkort. Där jag kan ha häst. Nära och på lösdrift. Enkel skötsel och uppvärmd vatten. Ingen större och tyngre omskötsel. Men jag måste tillbaka till hästar. Så enkelt är det.

Så till jag kommer dit så får jag försöka stå ut och kanske försöka hitta ett sätt att få nya läror inom häst.

Men jag saknar hästarna och klarar mig inte utan!