Eftersom jag sitter inne i badrummet med dator och kaffe i handen kunde jag ju lika gärna skriva ett blogginlägg. Japp, ni läste rätt. Badrummet. Perfekt för morgonkaffet va?

Jag har en hankatt på besök. Tanken är att han och Gin ska paras. Men än så länge har vi inte bevittnat någon lyckad parning. Så ska försöka sitta här och övervaka så mycket jag orkar idag. För att se om jag kan veta om de lyckas eller inte... Men att övertala en hankatt att han ska para honan som villigt ställer upp sig, det är inte lätt. Eller läs rätt omöjligt...

Så jag sitter och tänker. Jag trillade nästan dit igen. Ett förhållande som jag inte riktigt fick ut något av. Ja, så var det. Jag var ju inte ensam. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag anser att man inte ska behöva förändra sig själv. för att passa in. Dock tycker jag också grejen i ett förhållande är att man faktiskt frivillig kan ända vissa saker, för att man vill. Jag ska dock inte behöva släppa på mig själv. Det jag tycker är normalt att faktiskt tänka på och att kunna ta hänsyn till andra. Att ha ett bra samspel innebär ju oftast ett visst tagande och givande. Jag hade rätt lätt att ge för mycket av mig själv. Trots att jag har bestämt att jag inte borde. Men jag har ändrat mig. För ett tagande och givade i ett samspel mellan andra (både vänner och i ett förhållande) ska inte innebära att man måste ändra isg själv så man inte är den man ska vara.

En känsla av att man ska duga som man är. Att våga vara den man är och verkligen stå för det. Utan rädsla att bli ensam. För jag är inte längre ensam. Jag har en massa vänner runt mig, som bryr sig om mig och som jag verkligen bryr mig om. Det har ändrat mitt liv, en massa beslut jag tagit som har lett mig till där jag är idag. Nu är jag så pass stark i mig att jag inte längre är rädd att var ensam, för jag vet att jag kan plocka upp telefonen och jag har en vän inom räckhåll. Att inte tillåta någon i mitt liv som inte får mig att må bra. Det är viktigt.

Tidigare var jag så osäker på mig själv att jag tillät mig påverkas av energitjuvar. För jag behövde ju hålla mig sams med de som öht ville vara vän med mig. Visst är jag inte där än. Jag tvivlar fortfarande på mig själv. Frågan är om man någonsin kan sluta frågasätta sig själv och det man gör ibland? Huvudsaken är egentligen att faktiskt inte tillåta någon ta en plats i sitt liv som inte känns bra. Enkelt men rätt svårt också.

Jag har ingen rädlsa längre över att jag aldrig skulle hitta någon att dela livet med. Känner ingen oro. Det är en jätteskillnad. Tidigare i år har jag haft en rädsla att jag kommer få vara ensam resten av mitt liv. För vem vill ha mig som... och.... en del kanske känner igen sig? Jag hade lite gett upp. Men inte för att jag inte ville ge upp utan för att jag trodde mitt lopp var kört. Nu är jag helt säker på att jag inte komer leva ensam. Nu känner jag istället en säkerhet att just nu är det skönt att vara ensam. Jag har inte alls någon brådska. Så njuter av dagen, så gott det går.