Ibland kommer jag till dagar då något liksom känns fel. Jag blir rastlös, frustrerad, arg eller bara less. Inte på något speciellt. Min gissning är att tillslut blir det bara övertryck i hjärnan. När huvudet vill och kroppen inte kan. Men dessutom kommer gammalt groll, från tidigare livet, upp. Kanske typiskt just i jul tider faktiskt. Men fortfarande inget så där speciellt. 

Jag blir extremt rastlös, eftersom jag inte kan köra slut på kroppen som jag är van vid, eller kanske vill. Så tillslut måste jag. 

I lite av en desperation tar jag på lurar, drar på musik och tar en promenad. Metallica som oftast faktiskt. Jag tänker alltid att jag bara ska gå en liten sväng, tio minuter. Men så kommer jag ut, går igenom massa olika känslor och frustrationer. Går från känslan till att vara arg till bara ledsen. Går och går. Musiken drar iväg mej på tankar och dagdrömmar. Behöver få kroppen att jobba. Röra mig.

Så det där med att gå en liten promenad blir aldrig bara en liten promenad. Blir såklart en timme. Men åh vad jag behöver det. Jag går och går. Så hittar jag det. Stället jag behövde gå till. Som vanligt när jag är ute och går så behöver jag något och går liksom lite random. Vill inte gå hemåt. Så det dök upp. Kyrkogården. 

En kyrkogård är inte längre en otrevlig plats, utan något fridfullt. En vacker känsla. Kommer dit och ser ut över det frusna vattnet, där ligget min förra arbetsplats. Vackra ljus och mörker. 

Obbola fabriken var också en härlig tid. Jobbade, kunde jobba hästarna och var bara. En fabrik i natten kan också ge en härlig känsla.

Kyrkogåden på natten med alla lyktor påminner om små lysande sagodjur i en magisk natt. 

Känslan av rörelsen i kroppen lösgör endofiner trots att jag ju inte rört mig så mycket om jag jämför med vad jag kunde tidigare. Har bra lust att börja springa i uppförsbacken för det är ju det huvudet är van. Springa uppför branta backar var något av min grej ett tag. Jag går i alla fall rätt snabbt och känner mig lite sådär små hög av ruset i kroppen av att få jobba lite. Märkligt nog är jag dock inte så anfådd som jag borde vara. Så tänker att min grundkondition sitter kvar på något vis.

Så en timme senare, tillbaka hemma igen. Kroppen kommer inte behöva mediciner ikväll. För ni har jag utlöst en annan känsla. Jag har för tillfället gått bort all frustration över att jag inte kan få röra mig. Tyvärr kommer det ju kännas av imorgon och kanske tre dagar till. Men just nu var det värt det. Sådana här gånger blir jag så rastlös så jag inte kan stanna inne bara för att jag vet att jag inte kan, egentligen. Dock är ju risken nu istället att jag kommer få ligga i sängläge ett tag. Men just nu var det värt det.

Nu hoppas jag äntligen kunna sova inatt.