Jag har omredigerat mitt förra inlägg lite då jag tror att min poäng inte riktgit framkom som jag ville.

Tänkte be er, ni som är friska och helt normala att tänka på något. Tänker nu inte i första hand på de som är runt mig, utan ni som har någon i eran bekantskapskrets vars situation liknar min.

Jag tar mig inte utanför min dörr utan hjälp. Egentligen är min situation så att jag inte gör det. Många som träffar mig ser inte att jag är så dålig. För jag döljer. För jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Det är inte heller därför jag gör det inlägget. Men jag vill att ni tänker efter. Hur ser era liv ut idag? Hur skulle erat liv vara om ni hamnade i min sistuation? Att ni inte tar er någonstans utan hjälp, att ni inte klarar av att sköta erat hushåll? Knappt klarar att värma mat ibland? Skulle ni stå ut med att se fyra väggar tre veckor i rad utan någon annan kontakt än hemtjänst?

Ja, så är mitt liv. Jag sitter här helt beroende av andra. Stirrar upp i taket och försöker tänka framåt. 

Ni kan hjälpa de ni känner som är i min situation. Nu förstår jag att det inte alltid är så lätt att förstå hur det känns och hur ett sånt liv är. Vad det innebär med div sjukdomar, varken det är fysiskt eller psykiskt. Men det viktiga är inte att ni förstår och vet vad den sjuke är drabbad av. Det räcker med att ni visar förståelse om denne säger att det inte går att komma ut på fika eller middag. Vad kan ni göra?

Nu utgår jag från mig själv. Vad skulle lätta min vardag? Jag skulle få ett annat liv om jag fick besök av vänner. Korta pähälsningar, en kopp kaffe eller bara ett kort samtal. Jag har vänner, men få som kommer. Kanske är det mitt eget fel, då jag inte säger hur mycket mitt liv påverkar mig. Hur lite jag kan komma ut och hur mycket jag skulle uppskatta lite social kontakt. Så känner ni någon som har det tufft, hör av er. Hälsa på, kom med en kanna kaffe, en kladdkaka eller ett äpple. Säg hej. Eller ta tid och gör något, att få komma ut en kort sväng, om än så bara fem minuters bilfärd bort kan betyda så mycket. Våga fråga och även om ni får ett nej att man inte orkar, fråga igen. Bara att få frågan betyder så mycket.

Jag har viss förståelse för vardagsliv. Ett fulltidsjobb, handla, laga mat, städa, tvätta, träningar, läxor och allt där emellan, man är trött och hinner inte så mycket. Men jag ber er, ta en liten stund någon gång och ring den ni känner som är som jag och som inte tar sig någonstans. Det lilla betyder sååå mycket.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.   Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så ...

Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här. Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss...

Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...