Läste precis ett så bra inlägg på fb gruppen Millions missin uk. Så bra att jag istället för att försöka somna om var tvungen att skriva här.
Millions missing är en rörelse som vill visa upp alla vi med me som bara ligger hemma och inte kan röra oss. Ungefär 50 % av min vakna tid är jag en av dem.
Inlägget tog upp de som mötte trådskrivaren med frasen : Stay positive! Alltså försök vara positiv.
Visst ha de som säger så rätt. Delvis. Men också fel.
Om jag hela tiden hade sett det allra positivia på livet så hade jag aldrig accepterat det läge jag är i nu.
Att kunna acceptera en så svårt aktivitetsbegränsande sjukdom som jag har kräver att man dippar ner och får sörja. Hitta den där acceptansen för hur illa saker är.
Jag delar inte med mig av min sjukdom så mycket till omvärlden. Jag döljer inte i sig att jag är sjuk. Men jag döljer fortfarande hur dålig jag är.
Tyvärr.
Jag döljer för att jag inte vill vara ensam. För att folk runt mig har svårt att förstå. För att om jag visar skulle folk tycka synd om mig. För att om jag visar är jag rädd att jag förlorar mina vänner, de få jag fått.
Men att gå och dölja hur sjuk jag egentligen är det funkar ju inte. Jag blir sämre och sämre av det.
Att ha en nära relation till någon som inte öht kan förstå och acceptera vad min sjukdom innebär och gör för mig det är ju en omöjlighet. Det har jag testat.
Att ha en nära relation till någon med den sjukdom jag har känns som det är väldigt ossanorlikt. Som något som bara skulle ske om jag dolde mitt verkliga, sjuka jag. Vilket jag inte kan göra längre, för jag blir ju bara sjukare av det.
Så nu skulle jag säga/ bli tillsagd att jag ska tänka positivt.
Men jag är så jäkla less på att behöva tänka positivt hela tiden för att försöka överleva. Försöka tänka positivt när jag hela tiden måste be folk om hjälp, för att jag inte klarar det själv. För att de hjälper mig, inte för att de är min vän utan för att de tycker synd om mig och förstår att jag har det tufft.
Jag behöver inte tänka positivt och jag behöver inte att någon tycker synd om mig. Jag behöver bara få vara den jag är och sluta dölja min sjukdom. Det är ju såklart jag som själv döljer min sjukdom närjag är ute bland folk.
Men jag vet inte hur jag ska kunna slut med det, för människor jag möter förstår inte och kommer nog aldrig kunna förstå.
Jag känner mig väldigt ensam, trots att jag har en del vänner runt mig.

 

Elenor

12 januari 2019 11:34

❤

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att leva med me, hur är det egentligen?   Jag tänker inte gå in på medicinska termer, för helt ärligt så kan jag inte det. Jag orkar inte gå igonom och läsa och lära. Jag har ingen koll på forskning och alternativa behandlingar osv. Jag orkar int...

Min far, min biologiska far, sa en sak till mig för ett bra tag sedan. Det var något som etsade sig fast och något som tyvärr stämmer så mycket. Det han sa var: - Du har ett stort tomrum inom dig, ett svart hål, som du försöker fylla. Ett tomrum av ...

Jag sitter fast. Fastnat på ett ställe där jag inte vill vara. LIkt en fluga i en flugfälla. DÄr klibbiga trådar håller fast den och hur mycket den än kämpar sitter den där.   Lever ett liv som jag inte vill leva. Sitter här och kan inte göra så ...

Hur tillåter du andra att behandla dig?   Jag har lärt mig mycket och klivit väldigt mycket framåt genom mitt liv. Från en väldigt brokig uppväxt, på många olika sätt, har jag ändå lärt mig försöka se det positiva i livet.   Men en sak som ja...

Jag har alltid läser böcker, en massa böcker och flera böcker på en och samma gång. Det är en jättestor sorg för mig att jag inte längre kan läsa som jag brukade. Jag älskar böcker och jag älskar känslan av att få läsa, komma bort och leva sig in i e...