På en grupp på Facebook kom en fråga. Denna fråga fick mej att fundera. Det var en enkel fråga. Vad skulle du göra om du en morgon vaknade och var frisk, inte hade ont och inte var sjuk längre?

Det ploppade upp så otroligt mycket i mitt huvud så det skulle nog inte rymmas här. Att få göra vad man vill utan att tänka efter! Självklart skulle jag söka jobb, en av de första sakerna skulle vara det. Vad skulle jag jobba med? Jag tror inte att det har någon jätte betydelse vad. Men i första hand skulle jag nog söka något som hjullastarförare, som det på sca i obbola. Det trivdes jag så otroligt bra med. Köra lastbil kanske? Jobba med hästar igen? En djurpark? Bara tanken att få göra något och känna mening, att få bidra till något. Men utan tvekan skulle det vara något fysiskt aktivt jobb. 

Sen tanken att kunna motionera. Bara känslan av att kunna gå ut och springa! Ut i skogen och springa tills hjärtat håller på att bulta ur kroppen, musklerna värker av ansträningning! Tänkt att få uppleva det igen!

Att orka med att fixa allt här hemma plus att vara den där mamman som jag vill vara. Att ta med milton på allt möjligt roligt för att ge honom det jag skulle vilja att han får.

Att ha häst igen! Hur många som helst nästan. Att orka med att rida igen. Kanske ha hund igen och träna med den. Att känna livandrana genomsyra kroppen och könna kraft och energi. Vilken känsla det skulle vara.

Så här är jag. Jag orkar och klarar inget alls av det oavanstående. När jag passerar männskor som cyklar, spinger eller motionerar på något sätt kommer ofta tanken och saknaden av känslan i kroppen, adrenalinpåslaget efter ett par km-en mils springtur. Då saknar jag det enormt. Att känna sig kraftfull och på g.

Min far (styvfar egentligen, men det var min far), Ove, just när han började bli sjuk. Alltid positiv och ses nästa år var svaret till de han mötte på midsommarfirandena i grannbyn.

Jag hade ett långt samtal med min kära far ett tag innan han försvann från oss. Har var ju också sjuk. Han förstod lite hur det var. På ett helt annat sätt än jag, men ändå. Frågan han ställde var, att om man ska flytta, hur gör du då? Fortsätter du städa in i det sista, eller slutar man städa för att man snart ändå bara ska flytta. Liknelsen var ju rätt bra, för jag var på gång att flytta också just då. Jag slutade inte städa innan flytten, tanken var ju då att det skulle var enklare med flyttstädningen sen. Det som drogs parallel till i det samtalet var väl att: slutar du leva för att du vet att du snart ska dö? Slutar du njuta av det du har, för att det snart kommer ta slut? Ser du det postitiva eller det negativa?

Så jag börjar försöka ta det lilla postivita jag hittar och fokusera på det. Det finns, även i mitt liv. Jag har mycket postivit som händer. Oavsett hur tungt det än är, så finns det något litet positivt man kan fokusera på. Riktigt där är jag inte än, men jag är på väg!

MItt positiva i mitt liv:

Min älskade son! Mina katter. Fisketurer, härliga stunder i livet. Få umgås med vänner! Allt möjligt kan egentligen räknas in på det kontot!

 Vad är positivt i ditt liv?

Försöker mig på ett inlägg via mobilen, då jag inte har fått någon internet här än.
Ja, äntligen har jag flyttat! I snart två veckor har jag faktiskt bott i nya lägenheten. Milton har test sovit lite innan men nu denna vecka är han helt hos mig. Så underbart är det! Äntligen!
Jag har dock inte fått någon positivt efter operationen och kroppen mår lika dåligt. Håller till och med på att dippa tillbaka till min sämsta period jag haft. Jag hoppas att det bara är flytten som ställer till det. Men det verkar som jag ska komma till smärtrehab ytterligare en gång. Får se vart det leder.
Men i allt så är jag bara så lättad att äntligen kunna orka engagera mig med min älskade son igen. Läxor varje kväll och blir så stolt och glad när han kämpar på så bra och gör det han kan. Nu hoppas jag bara att vi ska få hjälp och mera utredning runt honom.
Just nu hoppas jag bara på att livet kan börja lätta lite. Jag är glad bara vi kan få hjälp runt milton och att det går framåt för honom. Mina egna mål är först och främst att få mitt liv att i alla fall orka med det jag vill runt milton. Det är egentligen det som betyder mest.

Jag har många i min omgivning som bryr sig om mig, ja det är ju faktiskt så. Ett tag så kändes det som jag var rätt ensam i mitt liv om jag då tänker på mitt sociala nätverk. Men så är det inte. Tror egentligen aldrig att jag riktigt varit så ensam som jag trott, jag har bara inte vågat och inte kunnat se det. En del av mina vänner stöttar ju mig (eller stöttar gör ju de alla kanske) men med de tankarna att jag ska bli pigg och frisk och allt ska bli bättre.

Ja, jag förstår tanken. Utsikten att vara sjuk, inte kunna jobba osv är ju inget någon strövar efter. Men när man då får frågan hur man mår, svarar:  -nä, idag är det inget bra. Nu blir jag bara tröttare o tröttare och har ännu mera ont. Då kommer stöttningen men tankarna att oh vad tråkigt, du ska ju må bra, nu måste du se till att börja må bättre.

Tanken där är ju god. Pigg o altert och postitiv. Att bli bättre och friskare.

Men när man, som jag faktiskt gjort nu, passerat över 1.5 år och nu väntar på diagnoser (som just nu bara är ev för lite till ska uterslutas först) som är livslånga, som inte kommer innebär att jag någonsin blir frisk, pigg, bättre och så där klämkäck som alla verkar vilja, då är det inte rätt läge att få höra de där orden att man ska bli pigg och frisk! För jag börjar ju så smått förbereda mig på att jag faktiskt aldrig kommer bli återställd.

Nu får ni inte missförstå mej. Självklart finns alltid önskan kvar att jag någon gång ska kunna må bra, vara pigg, slippa ha ont, kunna orka det jag vill! Men ser inte sannorlikheten att det kommer kunna hända! Läkaren har nu också börjat skriva in att jag ev kommer återfå del av arbetsförmågan, absolut inte hela. 

Så med fibron i botten, och nyss bortopererad giftstruma väntar jag nu på tre diagnoser till, som en del redan står på sjukskrivningen, men inte som diagnos. Jag vill ju få klart, få diganoserna, få reda ut vad jag kan och inte kan (just nu ska jag vara glad om jag fixar allt jag vill här hemma) och då ha något att rätta mitt liv efter. Då kan jag hitta tillbaka till den glädjen jag kan ha i mitt liv. Att se det postitiva jag får i "mitt nya liv". 

Tänker ju att om jag, som jag faktiskt gjort sista året, bara går och väntar på att kunna bli frisk, så får jag inget liv. Om jag vara väntar på att leva, så tar livet slut utan att jag fått leva. Så jag måste nu ta tag i mitt liv, som jag har nu. Leva det efter min förmåga jag har nu. Hoppas att det kanske blir bättre någon gång, men inte räkna med det och gå och vänta på det.

Så jag vill inte att du önskar att jag ska bli pigg och frisk, jag vill att du bara ser mej som jag är. Jag vill inte att du ska tycka synd om mig, absolut inte. Jag vill bara att du accepterar mej för den jag är, där jag är i mitt liv. Jag vill börja leva mitt liv där jag är nu utefter de möjligheter jag har nu inte något som kanske, kanske, kanske kan komma!

Jag har tagit det beslutet att jag slutar helt med hästar. Har nog tagit ett helt år. Länge har jag funderat på att hitta medryttarhäst, delfodervärd, träna andras hästar och har ju haft förmånden att hjälpa lite i ett travstall. Men har insett att min kropp inte fixar det alls. Jag behöver min lilla styrka till annat.

Då hästarna har varit en stor del i mitt liv så har det tagit tid. Men det här beslutet rätt. När jag väl bestämt så brukar det oftast kännas rätt. Även om det emellanåt känns tungt så vet jag att just nu är det rätt beslut. Det finns annat som kommer på prio listan före. 

Men är det en häst jag saknar så är det Hugge. Han var väldigt speciell.   

Dessutom så har jag nu två vårar i rad reagerat med någon slags allergi. Så även mot pälsade katter. Jag har dock inte kännt någon allergi mot just hästar, men omgivnigen runt med damm och hö. Jag vill verkligen inte bli allergisk på allvar för något mer än jag är.

Nu längar jag bara till att få flytta in till nya lgh , näta in balkongen och få börja bo in mig. Har dock inte börjat packa än, men köpte några flyttkartonger igår. Nu har jag inte så jätte mycket saker i lgh jag bor, så härifrån kommer väl flytten att bli rätt snabb, bara kortonger och två trådbackar. Allt annat i möbelväg finns uppe i holmlund. 

Jag har så smått börjat acceptera för mig själv att jag är sjuk. Alltså inte på något sätt dödligt sjuk eller allvarligt sjuk. Men så pass sjuk att jag inte kan göra det jag vill eller det jag brukade kunna göra.

Jag vill så mycket.

Jag vill vara duktig och hjälpa.

Jag vill hjälpa andra, så jag blir omtykt.

Jag vill vara social och hälsa på vänner.

Jag vill att vänner ska hälsa på mig.

Skulle jag få välja själv så tror jag att jag nästan aldrig hade varit ensam eller sysslolös.

Har sakta börjat återhämta mig efter en familjetripp upp till ammarnäs. Första utfykten på väldigt länge med Milton och första utfykten med min familj, mina syskon och min mor. Det var riktigt roligt att åka slalom igen. Kände ju, till och med innan vi började åka, att det var för mycket aktivitet. Men jag ville. Jag vill så gärna äntligen få göra något. Ville att Milton skulle få en helg i fjällen och ville vara med familj. Har ju aldrig åkt iväg på saker med andra, ja, minns inte riktigt senast, men nog är det i alla fall massa år sedan jag var på någon slags semester aktivitet. Ja, pratar vi sen "semester" så var det förresten 10 år sedan. Då jag var jag ju över till usa. Men det var ju tio år sedan det....

Nåja, jag ville verkligen inte bli dålig nu efter en helgs skidåkande. (Jag åkte ju inte hela tiden förstås). Insåg att så länge jag gick på adrenalinet och inte kopplade ner kroppen så kunde jag skjuta upp kraschen. Så hela måndagen funderade. Men sen kom det. 

Jag har några diagnoser som jag hoppas få blir utredd runt, vilket jag själv är rätt jätte säker på att de stämmer in på mig och allt runt kring. Bara frågan om jag kan få hjälp från läkare och sjukvård. Jag hoppas.

Men snart, snart, väldgt snart flyttar jag! Så underbart och så glad är jag. Äntligen. Ska bli så otroligt skönt att kunna få koppla av. Kunna ha utrymme, både för livet och för milton. Kunna få inreda som jag vill och planera boendet som jag själv vill. Har så många inredningsplaner. Har bilder i huvudet hur jag vill ha det, jobbar jag sakta på det, så kanske det kommer dit en vacker dag. Steg ett blir att i alla fall flytta in.

Jag ska dessutom köra lastbil igen. Ja, det krävs en kattutställning för det. Blev omfrågad om jag kunde hjälpa med transport av de största grejorna till utställningen. Till det krävdes en lastbil, så de frågade mig. Känns jätte roligt. Blir bara en enkel bil, så känns som det blir rätt enkel start. Har jag dessutom väldigt tur får jag hyra lastbilen till min flytt helgen efter. =)

Äntligen! Jag har fått lägenhet! I holmsund! Så lättad. Dock blev det en tvåa, skulle ju helst haft en trea så båda jag och milton fått varsitt sovrum. Men nu är det i alla fall en så stor tvåa med stort varadagsrum, så ska dela av vardagsrummet med en sovhöra. Nu började Milton tycka att han ville bo i varadagsrummet, så vi får väl se hur det blir, jag hade ju så klart bestämt att han skulle ha sovrummet. Vi får väl se hur det blir.

Den här omgången med tankar har nog faktiskt lett till en del. Inser att jag börjar lämna det förflutna bakom mig, inte helt, men tillräckligt för att det inte tar så mycket plats i mitt liv längre. Ja, nu är det inte allt, men en stor del av min barndom har helt plötsligt fått en mindre betydelse. Det börjar nog sortera och knaka i huvudet när min far dog. Som nu snart är 3 månader sedan. Saknar honom ju fortfarande och kännas väldigt overkligt. Känns väldigt konstigt att komma upp till Holmlund och han inte finns där. Minnena är fortfarande rätt levande. Det är nog bara som det ska vara tror jag.

Ja, våren har kommit. Så skönt med ljusare och varmare. Tyvärr så har allergin blossat upp nästan lika illa som i fjol. Får nu ständigt äta allergimediciner, vissa dagar dubbel dos. Det är ju absolut inte rätt ställe att bo nära så många stall som jag gör just nu. Känns väldigt jobbigt, för jag är så lite hemma som jag kan nu, dessutom vill jag verkligen inte vara ute med hästarna heller. Inte för att jag slutat tycka om häst, utan för att jag inte vill utsätta mig för mer allergener. NU är det inte hästarna jag reagerar på, utan allt runtkring stallarna. Men ju mer jag är uppe i hästarna desto mera utsätts jag för det som finns runt omkring. Damm, mögel, hö osv. Nu när snön har smält tinar ju allt fram och är ju lite allt möjligt som kommer fram och flyger runt. Så längtar på fler sätt att få flytta.

Nu har jag en massa kvällsgöra. För imorgon fyller lillasyster 18 år!

Hipp Hipp Hurra!

Just nu är jag inne i en funderingsfas. Är en hel del förändringar, delvis små men också stora, i livet just nu. Eller i alla fall saker som kommer hända. Så just nu håller jag på att sortera in allt detta och på något vis dissekerar jag alla saker i mitt huvud. Vänder och vrider på alla problem, för att hitta den smidigaste lösningen.

Men jag kan inte göra detta här hemma. Utan de sista dagarna har jag tillbringat på Tropikhuset, eller det som är kvar av det. Bara av att ha något smått att pyssla med, det jag orkar (även om det absolut har blivit alldeles för mycket sista dagarna), har jag fått gå in lite i mig själv och sortera ut. Nu börjar jag ha en plan. Jag börjar känna att jag har en liten grund att stå på och hur jag ska komma i lås med allt på ett smidigt sätt.

En sak som jag har insett är att nästan alla mina måsten, de måste bort. För att jag ska må bättre. Så det har jag verkligen sorterat i. Några kvar som jag ska ordna upp. Ändå höll det på att bli fler. Ja, för jag är ju den jag är. Jag vill hjälpa. Så har nu två veckor tagit hand om mammas hund. Men har insett att det inte funkar. Det går bara inte. Blir ett till måste som ska ordnas. Så jag behöver sortera bort det. Jag har några få mål just nu och det är de jag verkligen behöver satsa på.

Ja, så fick jag opereras. för exakt en månad sedan idag. Då kirurgen i umeå hade väldigt körigt så blev jag skickad till östersund. Men den blev av.

Så vad har hänt nu? Nja, ingenting skulle jag vilja säga. Mår inte bättre alls. Så känns som det bara är att kliva bakåt, eller tillbaka till ritningsbordet typ. Mera utredningar och mera tid. 

Just kommit hem från möte med försäkringskassan och kommer förhoppningsis bli beviljad till 1.5 års sjukpenning till. Bara hon få rlite mera förklaringar från läkaren osv. Så ska begära tid hos honom igen. Dels för mera utförlig beskrivning men också för att få skickas vidare till någon så jag kan fortsätta utredas och få något svar på vad min framtid blir.

Men leva i nuet har jag så smått kommit till. Första målet är att flytta till Holmsund och kunna ha Milton varannan vecka. Att han ska må bra och jag inte missat ett till år med honom. För lite så känns det, jag har förlorat ett år med min son. Ett mål är också att försöka träffa folk. En kopp kaffe, en middag eller egentligen lite vad som, bara jag får socialkontakt. Annars stannar hela jag av alldeles.

Hästar har jag alldeles fått avsluta med. Har inte ens tagit något med ut på promenad. Har gjort valet att fokusera på annat och verkligen ta bort allt och sedan lägga till bara det som jag måste och verkligen vill få att fungera. I det här fallet min älskade son och sen den sociala biten som jag känner att jag i mångt och mycket tappat.

Har lyckats ta Milton och lillasyster med på slalom. Orkar ju inte så mycket men en stund i alla fall. Det känns bra i hjärtat att kunna göra något roligt med min son.

Så en litet kort inlägg och uppdatering. Men i alla fall något.  Avslutar med lite bilder. =)