Som genom ett trollslag så har de flesta som jag trott vara vänner bara försvunnit. Nu är det inte så att alla har försvunnit. Men jag har nu extremt få vänner. Det finns inte många som slår en pling och frågare hur det det. Det finns, visst har jag vänner som ringer. Men de är väldigt få människor och vänner som ringer mej och som jag kan ringa och verkligen svara ärligt på frågan hur det är. Det är max en halv hand folk tror jag... Har inte alls koll på exakta antalet, så ta det med en nypa salt. Men det blir absolut inte mer än så. Det är alltså extremt få.

Visst kan jag ibland, drabbas av lite ilska. Att nu när jag är sjuk, dålig, oförmögen att faktiskt ta mig någonstans och hälsa på vänner, då jag behöver de som mest, då finns de ingenstans att se. Så typiskt va?! Men min tanke är så, som oftast i alla fall, att riktigt så enkel bortförklaring tror jag inte att det är.

Jag ligger oftast hemma hos mig, i sängen eller soffan. Jag har få som hälsar på. Ibland för att jag bara mår för dåligt och inte vill att någon ska se mig må som jag gör. Sen är det ofta så att jag inte orkar hålla snyggt här hemma. När jag mår dåligt och knappt tar mig upp, då är inte prio ett att hålla rent på diskbänken och disken kan faktiskt stå ibland i en hel vecka. Jag orkar inte hålla undan all kattlådepellets som spills ut så de sprider sig över badrumsgolvet. Mattan i badrummet ligger i en hög och handuken trillade ned från kroken och jag orkar inte tänka på det, så torkar mig på duschhanduken istället.... Sängen är obäddad. Kläder ligger lite huller om buller. Ja ni förstår. Jag känner att jag inte vill låta folk se hur det egentligen är.

Så istället för att öppna dörren och säga välkommen, jag mår jättedåligt och sällskap är ju absolut vad jag behöver! Så säger jag att, nä tyvärr är jag sängliggande. orkar inte med. Fast det egentligen är så att jag när jag är som dåligast behöver mest sällskap! Förutom när jag är riktigt dålig och inte ens kan sitta upp för yrsel och illamående och trötthet. Vilket inte heller stämmer, för åhh vad underbart det hade varit att ha någon som brydde sig. Som bara kom med ett glas vatten. Men jag är för stolt och för envis. Inger ser mig när jag är dålig.

Nu är jag ju dålig nästan mest hela tiden. Så det blir ju ganska naturligt att ingen ser mej. 

Jag tror inte att de vänner jag har egentligen inte tänker att de inte alls vill umgås med mig. Jag tror att det är så att antingen vill de lämna mig ifred av respekt eller hövlighet, eller så är de så upptagna med allt sitt att jag lksom glöms bort när jag inte råkas synas där ute.

Dessutom har jag förutom vänner, tappat alla brinnande intressen jag haft. Så som hästarna. Katterna. Målning. Läsa böcker. Så jag träffar ju inte några människor runt detta heller. Jag pratar inte med glöd i rösten för mitt intresse med folk. Jag blir som en tråkigt liten grå fågel som ingen riktigt lägger märke till.

Men allt jag längtar efter är kramar.

Lite så är faktiskt känslan. Att någon ska genuint bry sig. Någon som jag känner att jag kan berätta hur det egentligen är för, utan att bara rädd att den vännen inte ska orka med och försvinna. För det är rädslan.

Nu är det väl så att jag har en liten del i katter igen. Har jag tur så kanske även mitt katteri återuppstår med avelskatt så småningom. Just nu är det i stort sett det enda i mitt egna liv jag har att se fram emot. Ja, jag har ju sonen, han är verkligen mitt allt. Så är det och oh vad livet hade varit ännu gråare och jobbigare utan honom! Men nu var min tanke på något alldeles eget. Ni vet det där egna brinnande intresset, som ger en lite extra glädje

Katterna Har fått lite tröjor. Super fina. Jag har ju inte tröjor på de hela tiden. Men när jag vädrar eller de ska åka bil eller liknande... LIllan tycker det är helt ok med tröja. Blid är inte lika förstjust....     

Det här är en avkomma till den hane jag importerade från Danmark. Det är så underbart att se honom i henne!  

Det jag har som ger mig lite social kontakt är hockeyn. Milton följer med på den också. Jag hjälper till lite på matcherna. Är egetnligen inte så att jag riktigt orkar, utan brukar ju få lida efteråt. Men de är det enda just nu som får ut mig. Så jag ska försöka.

På Haloween besökte vi pappas grav, tände massa ljus och mindes honom. Både jag och milton fällde en massa tårar av saknad. Men det är ju så livet är. Vi saknar de som försvunnit från oss. Men minnet lever alltid kvar.  

Jag lyckades laga både förrätt och efterrätt sen. Efterrätten blev så klart pumpapaj! Syskonen och Milton hjälptes sedan åt att karva ut pumpalyktor. =)    

På lördagen hade jag faktiskt glädjen att få komma ut på maskerad nattklubb. Nu har jag ju så klart fått spendera några dagar i rätt lungt läge efter det. Men det var ju i alla fall roligt så länge det varade. ;-)     

Nu är det slut på funderingarna och mina ögon går i kors. Vi hörs.

Jag och Milton har varit till Stockholm. Vi har fått träffa släkten och sett lillebror stå högvakten. Allt var verkligen jätte roligt. Även om jag såklart nu är helt slut. Men det var ju något jag räknat med.

Väldigt roligt att få träffa släkten, som jag inte har haft så mycket kontakt med, tyvärr. Hann dessutom med ett besök på Ikea och inhandlade massa nyttiga saker.

Vi var på gamla stan och gick runt. Vi var in på en comic book store. Det var riktigt roligt. Har ju längre tänkt att jag velat ha lite Marvel grejer här. Tillslut hittades två muggar, sista exemplaren. Det blev silver surfer och Green Lantern. Vi hittade dessutom en bokhandel / brädspel / spelfigurs butik. Kändes som rena himmelriket. Tre våningar med bara fanrasyböcker, brädspel och sånt som wharhammer prylar. Massa olika tema grejer, bla tardis, Harry potters trollstav (och alla andras) och så mycket mer. Även fullskaliga figurer, från film, alltså riktig rekvisita vad jag förstår, Alien, och starwars.

Bifogar lite bilder. ? men nu måste jag faktiskt sova så kanske jag är piggare imorgon!

Imorgon ska jag till läkaren. Ny Hälsocentral, nya läkare. Planen var att skriva ut lite papper och ha som underlag. Men det har bara blivit några snabbt nerladdade rader. Ska försöka få ihop det lite bättre imorgon.
För många år sedan handlade det nästan om att liksom trötta ut sig inför läkarbesöket. Inte för att verka sjukare än vad man var, utan för att tvinga sig själv att visa upp hur det var. Numera så måste jag samla energi för att en orka med att ta mig till läkaren. Att dessutom orka med att ha fokus på det jag måste få fram är jätte jobbigt bara det.
Känns lite nervös, för tänk om det här bara blir ännu sämre?
Jag hoppas i alla fall att jag får något bra ut av det.
Jag har ett akvarium nu. Är rätt avkopplande att spana på. Katterna tycker också det är intressant.

Nu ska jag försöka sova.

Jag har börjat simma. Har tänkt på det sen jag flyttade hit till holmsund. För 600 kr per termin är det fritt motionsim. Finns en fin bastu och även en ångbastu, som jag egentligen inte har testat än.
Stora svårigheten för mig är ju mest att bara simma en liten stund. Men när det inte kostar per gång så kan jag nog klara det.
Med små små steg ska jag försöka få igång någon slags motion.

Mera utredning på skolan med sonen. Han blev ju diagnostiserad med dyslexi i våras och nu fortsätter utredning, vilket känns så bra! Jag hoppas ju att det ska bli så mycket lättare för honom!

Insåg också idag att jag är delvis så oändligt lättad att det bara är jag och Milton! När gamla minnen kommer upp så inser jag hur långt jag kommit från mitt förra liv.

Visst är jag ju väldigt mycket sämre i kroppen och fysiskt rätt slut. Men psykiskt sett är det ju rätt bra. Trots hur allt sliter att inte kunna det jag vill.

Men att kunna få vara bara jag och Milton känns helt plötsligt bara så skönt! Underbart faktiskt! Allt har olika sidor och visst hade jag gärna haft någon att krama i soffan eller laga mat med. Men det kunde ha varit så mycket värre insåg jag idag. Så är helt plötsligt rätt jätte nöjd med livet!

Jag köpte minecraft till xboxen. Huvudsakligen kanske ni tror att det är till milton, men det var nog lika mycket till mig. Tänkte att det skulle vara en lagom verklighetsflykt för mig. Dock märker jag att det är super roligt. Egentligen mest eftersom jag aldrig vet vad som ska hända och vad som dyker upp bakom hörnet. Lite som mitt eget liv. Jag kan inte sluta gå framåt, eftersom något spännande och otroligt bra kan ju komma bakom nästa hörn.

Jag tror att jag har gjort ett stort steg i mig själv de sista dagarna. Jag har behövt tuffa på mig och stå upp för mig själv lite mera. Inte för att jag bara varit en mes. Men jag har rätt ofta låta saker bero, bara för att inte stöta mig med folk. Där gjorde jag en ändring. Jag sa ifrån till en helt främmande person och det kändes jätte bra.

Det har varit några fler tillfällen jag har sagt ifrån också. Mer att jag inte har fallit i fällan som jag kanske gjorde tidigare i livet.

Men nu är det godnatt. Imorgon kommer min lilla älskling hem!

Bjussar på några bilder som avslutning.

Har haft en riktigt trevlig dag. Även om jag garanterat kommer vara sängliggande imorgon. Låg kvar i sängen så länge jag kunde imorse, har börjat ligga kvar ett bra tag även på mornarna och tänker att det kanske hjälper lite. Men när jag klev upp var det bara att duscha och göra mig iordning. Tog bussen ner på stan och mötte upp lillasyster.
Åt frukost /lunch och sen följde syster på hockey. Så skoj.
Nu, efter en kopp te blev det bio och mazerunner med syster!
Underbart!
<3

Jag har varit rätt dålig en tid. Förra veckan kändes det mer som att jag bara var ett kolli. Till råga på allt var det Milton vecka. Men fanns inte så mycket jag kunde göra åt det.Min älskade son är dock väldigt klok ibland.

Han accepterar ju såklart att jag inte mår bra och är förtående när jag inte riktigt klarar sånt vi hade pratat om att vi skulle göra.

Men sista tiden har jag också insett att väldigt få, eller det var nog nästan ingen, visste hur illa och hur dålig jag egentligen är. Det är ju så klart jag själv som försatt mig i den situationen. För att jag inte berättar.

Mina tankar har ju gått i de banorna att det inte kommer vara någon som orkar umgås med mig om jag säger exakt hur det är. Det har också varit ibland för att jag inte orkar med utläggningen med att förklara hur det är. För ska jag verkligen förklara hur jag mår, ja då är det ju knappast många som riktigt förstår. Eller så får jag ju höra att du har väl gått in i väggen? Eller något annat liknande. Vilket jag är rätt övertygad om inte stämmer. Men jag har börjat tänka på att det är nog så att jag får ta de där jobbiga förklaringarna, eller de som inte förstår hur jag faktiskt mår och inte orkar ta det, ja, vad är de för vänner då egentligen?

Så jag har faktiskt börjat säga att nä, det är inte alls bra.

Ett tag hade jag faktiskt gett upp lite. Inte bara lagt mig ner här i soffan och inte tänkt göra något mera, utan tanken på att ja, så här kommer mitt liv vara resten av mitt liv. Jag kommer aldrig orka något, kommer aldrig få en förklaring av hur jag är sjuk och aldrig kommer jag må så mycket bättre heller. Jag har ju tagit bort det mesta i mitt liv. Förutom katterna. De är kvar. Jag tänker ju att jag alrdig kommer kunna ha häst igen. Vilket är den största sorgen.

Men egentligen är det ju vara så att jag bara måste ändra. Jag kanske visst kommer att kunna ha häst igen. Kanske inte på några år, men mitt mål är ändå att faktiskt ha en häst igen! Mina förutsättningar att livnära mig på hästar det är kanske borta. Men en egen hobbyhäst som ger mig välbefinnande, det kan jag ju säkert ha, med rätt förutsättnignar! Så enkelt och nära så möjligt. Så småningom hitta en liten stuga på landet med en lite jordplätt där jag kan ha häst på lösdrift och minimera arbetet runt. Så visst kan jag hitta ett sätt, någon gång.

Jag måste bara hitta ett hållbart sätt att få till mitt liv. Veta mina begränsningar och inte göra för mycket. Vilket är jättesvårt, eftersom jag fortfarande vill så mycket. Jag vill leva, jag vill uppleva, jag vill vara aktiv, jag vill köra bil genom sverige, jag vill träna hästar, jag vill....ja en massa. Men mina förutsättningar har ändrats så det jag vill måste kanske inte tas bort, men jag behöver ändra sättet jag kan utföra och göra saker på. Ta livet i min takt.

Visst är jag less på att ständigt behöva vila, sova, ta värktabletter för att kunna röra på mig. Men någonstans behöver jag hitta den vägen som funkar för mig. Inte tappa min livsglädje och inte tappa hoppet inför min framtid. Hitta små saker som gör min tillvaro gladare.

Njut av fågelsången eller kanske regnet du också!