Senaste inläggen

Av Natali - 30 september 2015 00:01

Imorgon ska jag till läkaren. Ny Hälsocentral, nya läkare. Planen var att skriva ut lite papper och ha som underlag. Men det har bara blivit några snabbt nerladdade rader. Ska försöka få ihop det lite bättre imorgon.
För många år sedan handlade det nästan om att liksom trötta ut sig inför läkarbesöket. Inte för att verka sjukare än vad man var, utan för att tvinga sig själv att visa upp hur det var. Numera så måste jag samla energi för att en orka med att ta mig till läkaren. Att dessutom orka med att ha fokus på det jag måste få fram är jätte jobbigt bara det.
Känns lite nervös, för tänk om det här bara blir ännu sämre?
Jag hoppas i alla fall att jag får något bra ut av det.
Jag har ett akvarium nu. Är rätt avkopplande att spana på. Katterna tycker också det är intressant.

Nu ska jag försöka sova.

Av Natali - 24 september 2015 12:46

Jag har börjat simma. Har tänkt på det sen jag flyttade hit till holmsund. För 600 kr per termin är det fritt motionsim. Finns en fin bastu och även en ångbastu, som jag egentligen inte har testat än.
Stora svårigheten för mig är ju mest att bara simma en liten stund. Men när det inte kostar per gång så kan jag nog klara det.
Med små små steg ska jag försöka få igång någon slags motion.

Av Natali - 21 september 2015 14:21

Mera utredning på skolan med sonen. Han blev ju diagnostiserad med dyslexi i våras och nu fortsätter utredning, vilket känns så bra! Jag hoppas ju att det ska bli så mycket lättare för honom!

Insåg också idag att jag är delvis så oändligt lättad att det bara är jag och Milton! När gamla minnen kommer upp så inser jag hur långt jag kommit från mitt förra liv.

Visst är jag ju väldigt mycket sämre i kroppen och fysiskt rätt slut. Men psykiskt sett är det ju rätt bra. Trots hur allt sliter att inte kunna det jag vill.

Men att kunna få vara bara jag och Milton känns helt plötsligt bara så skönt! Underbart faktiskt! Allt har olika sidor och visst hade jag gärna haft någon att krama i soffan eller laga mat med. Men det kunde ha varit så mycket värre insåg jag idag. Så är helt plötsligt rätt jätte nöjd med livet!

Av Natali - 21 september 2015 02:07

Jag köpte minecraft till xboxen. Huvudsakligen kanske ni tror att det är till milton, men det var nog lika mycket till mig. Tänkte att det skulle vara en lagom verklighetsflykt för mig. Dock märker jag att det är super roligt. Egentligen mest eftersom jag aldrig vet vad som ska hända och vad som dyker upp bakom hörnet. Lite som mitt eget liv. Jag kan inte sluta gå framåt, eftersom något spännande och otroligt bra kan ju komma bakom nästa hörn.

Jag tror att jag har gjort ett stort steg i mig själv de sista dagarna. Jag har behövt tuffa på mig och stå upp för mig själv lite mera. Inte för att jag bara varit en mes. Men jag har rätt ofta låta saker bero, bara för att inte stöta mig med folk. Där gjorde jag en ändring. Jag sa ifrån till en helt främmande person och det kändes jätte bra.

Det har varit några fler tillfällen jag har sagt ifrån också. Mer att jag inte har fallit i fällan som jag kanske gjorde tidigare i livet.

Men nu är det godnatt. Imorgon kommer min lilla älskling hem!

Bjussar på några bilder som avslutning.

Av Natali - 19 september 2015 20:17

Har haft en riktigt trevlig dag. Även om jag garanterat kommer vara sängliggande imorgon. Låg kvar i sängen så länge jag kunde imorse, har börjat ligga kvar ett bra tag även på mornarna och tänker att det kanske hjälper lite. Men när jag klev upp var det bara att duscha och göra mig iordning. Tog bussen ner på stan och mötte upp lillasyster.
Åt frukost /lunch och sen följde syster på hockey. Så skoj.
Nu, efter en kopp te blev det bio och mazerunner med syster!
Underbart!
<3

Av Natali - 16 september 2015 15:08

Jag har varit rätt dålig en tid. Förra veckan kändes det mer som att jag bara var ett kolli. Till råga på allt var det Milton vecka. Men fanns inte så mycket jag kunde göra åt det.Min älskade son är dock väldigt klok ibland.

Han accepterar ju såklart att jag inte mår bra och är förtående när jag inte riktigt klarar sånt vi hade pratat om att vi skulle göra.


Men sista tiden har jag också insett att väldigt få, eller det var nog nästan ingen, visste hur illa och hur dålig jag egentligen är. Det är ju så klart jag själv som försatt mig i den situationen. För att jag inte berättar.


Mina tankar har ju gått i de banorna att det inte kommer vara någon som orkar umgås med mig om jag säger exakt hur det är. Det har också varit ibland för att jag inte orkar med utläggningen med att förklara hur det är. För ska jag verkligen förklara hur jag mår, ja då är det ju knappast många som riktigt förstår. Eller så får jag ju höra att du har väl gått in i väggen? Eller något annat liknande. Vilket jag är rätt övertygad om inte stämmer. Men jag har börjat tänka på att det är nog så att jag får ta de där jobbiga förklaringarna, eller de som inte förstår hur jag faktiskt mår och inte orkar ta det, ja, vad är de för vänner då egentligen?


Så jag har faktiskt börjat säga att nä, det är inte alls bra.


Ett tag hade jag faktiskt gett upp lite. Inte bara lagt mig ner här i soffan och inte tänkt göra något mera, utan tanken på att ja, så här kommer mitt liv vara resten av mitt liv. Jag kommer aldrig orka något, kommer aldrig få en förklaring av hur jag är sjuk och aldrig kommer jag må så mycket bättre heller. Jag har ju tagit bort det mesta i mitt liv. Förutom katterna. De är kvar. Jag tänker ju att jag alrdig kommer kunna ha häst igen. Vilket är den största sorgen.


Men egentligen är det ju vara så att jag bara måste ändra. Jag kanske visst kommer att kunna ha häst igen. Kanske inte på några år, men mitt mål är ändå att faktiskt ha en häst igen! Mina förutsättningar att livnära mig på hästar det är kanske borta. Men en egen hobbyhäst som ger mig välbefinnande, det kan jag ju säkert ha, med rätt förutsättnignar! Så enkelt och nära så möjligt. Så småningom hitta en liten stuga på landet med en lite jordplätt där jag kan ha häst på lösdrift och minimera arbetet runt. Så visst kan jag hitta ett sätt, någon gång.


Jag måste bara hitta ett hållbart sätt att få till mitt liv. Veta mina begränsningar och inte göra för mycket. Vilket är jättesvårt, eftersom jag fortfarande vill så mycket. Jag vill leva, jag vill uppleva, jag vill vara aktiv, jag vill köra bil genom sverige, jag vill träna hästar, jag vill....ja en massa. Men mina förutsättningar har ändrats så det jag vill måste kanske inte tas bort, men jag behöver ändra sättet jag kan utföra och göra saker på. Ta livet i min takt.


Visst är jag less på att ständigt behöva vila, sova, ta värktabletter för att kunna röra på mig. Men någonstans behöver jag hitta den vägen som funkar för mig. Inte tappa min livsglädje och inte tappa hoppet inför min framtid. Hitta små saker som gör min tillvaro gladare.


Njut av fågelsången eller kanske regnet du också!


 


Av Natali - 23 augusti 2015 17:58

Jag är lite låg just nu. Är så himla less på att vara så hängig som jag är. Saknar känslan att få vara pigg. Känna att jag orkar något. Kunna planera in saker utan att vara orolig för att kanske inte orkar och sen behöva planera in dagar för att bara ligga inne.
Mest saknar jag den sociala biten. Att vara med människor. Jag saknar att ha någon nära. Att ha någon bredvid mig på natten. Att inte bara vara själv.
Önskar jag kunde ge min son mera. Göra saker, lära oss saker, spendera energi på både tråkiga och roliga saker ihop.

Jag bjuder sällan in folk hit. Mest för att jag inte klarar av att hålla någon bra ordning. Vill ju ha sällskap, men vill inte visa hur dålig jag är egentligen. Vill inte visa upp ett hem där flyttlådor fortfarande står ouppackade, disken är odiskad, borde otorkat, golven smulig och rentvätten är kvar i sin korg. Men egentligen vill jag så gärna att vänner ska komma hit.

Jag visar sällan hur dåligt jag mår. Eller jag gör nog aldrig det när jag tänker efter. Inte ens för mina syskon och min mor.

Än så länge håller jag fortfarande modet och humöret uppe. Jag är inte deprimerad. Än. Fortsätter mitt liv försämras som det gör så kommer jag oundvikligen att komma till det stadie där jag inte längre kan hålla mitt sinne friskt. För just nu är det det enda jag har som funkar bra.

Det enda som kanske oundvikligt märks är att jag inte pratar lika mycket som tidigare. Jag är inte längre den jag brukade vara. Jag orkar inte hänga med i allt prat, än mindre få ordning på vad jag själv skulle säga.

Efter att nu ha sovit bort två dagar, med några timmars uppehåll då jag kollat på tv, är jag rätt less.

Jag ska såsmåningom sätta mig ner och verkligen förklara hur jag mår. Skriva ner det och förklara. Men det blir en annan dag.
Jag ska nu byta läkare och Hälsocentral helt, igen. Jag har väl inga större förhoppningar att det ska hjälpa, men jag ska försöka i alla fall.

Bjuder på lite bilder. Vet inte om de hamnar rätt håll, då jag inte längre har en dator, så allt blir via mobilen nu.


Av Natali - 31 juli 2015 21:14

Det känns ibland som om livet är på väg att rusa förbi utan att jag kommer att hinna uppleva det. Jag vill ibland, nästan panikartat, komma iväg hemmifrån och ut bland folk. Att hinna uppleva, lära känna människor och få ta del av andras berättelser i livet. Men så sitter jag här och är egentligen helt utmattad. Så måste nog skjuta upp det. Igen.


Att inte få vara med och få bli frågad om man vill följa med är nog något som de flesta med smärtprolematik, uttmattning och liknade osynliga ( och synliga sjukdomar också förstås) känenr igen. Något som dock smärtar väldigt mycket är när ens släkt inte riktigt förstår och glömmer bort att jag också vill. Till och med när jag tydligt sagt att jag önskar få följa med på en grej. Likaväl sorteras jag bort. Kanske inte för att jag inte är omtykt, utan för att personen redan har gjort det beslutet att jag inte har råd elelr inte klarar av just den grejen. Men det blir istället att jag känner mig väldigt bortglömd och inte omtykt.


Så därför kommer dessa kvällar, när jag lite panikartat vill komma iväg hemifrån. Så less på att vara bunden till soffan/ sängen. Inte av egen vilja förstås....


Jag är less på att inte få någon hjälp från sjukvården. Jag är just nu så less på att vilja så mycket, men fysiskt inte orka.  Jag försöker vara positiv, ibland är det lite jobigt.


Jag fick förmånen att få följa med en vän till stallet och till och med sätta mig och och prova hennes häst lite. Det var helt underbart med också väldigt jobbigt. Så roligt att få uppleva häst igen. Men så jobbigt att minnas det jag har förlorat. Hästar är ju det jag mår bäst av och är det som jag har mest kunskap om. Så komemr tankar att kanske jag kan bli så frisk igen att jag kan börja om med hästar. 


Nä, slut klagat. Nu tror jag att det blir sängen istället för någon utflykt. Behöver nog vila. Får planera in stan imorgon kväll istället.

Presentation


Välkommen. På denna sida kan ni läsa allt från glada rader till elände. Jag tar upp funderinga som jag stöter på i mitt liv och reaktioner och reflektioner över det samhälle vi lever i. Ingen politik, ekonomi eller världsnyheter, bara rena vardagen!

Fråga mig

1 besvarad fråga

Lämna ett avtryck här.

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2019
>>>

Arkiv

RSS


Skapa flashcards