Jag har många i min omgivning som bryr sig om mig, ja det är ju faktiskt så. Ett tag så kändes det som jag var rätt ensam i mitt liv om jag då tänker på mitt sociala nätverk. Men så är det inte. Tror egentligen aldrig att jag riktigt varit så ensam som jag trott, jag har bara inte vågat och inte kunnat se det. En del av mina vänner stöttar ju mig (eller stöttar gör ju de alla kanske) men med de tankarna att jag ska bli pigg och frisk och allt ska bli bättre.

Ja, jag förstår tanken. Utsikten att vara sjuk, inte kunna jobba osv är ju inget någon strövar efter. Men när man då får frågan hur man mår, svarar:  -nä, idag är det inget bra. Nu blir jag bara tröttare o tröttare och har ännu mera ont. Då kommer stöttningen men tankarna att oh vad tråkigt, du ska ju må bra, nu måste du se till att börja må bättre.

Tanken där är ju god. Pigg o altert och postitiv. Att bli bättre och friskare.

Men när man, som jag faktiskt gjort nu, passerat över 1.5 år och nu väntar på diagnoser (som just nu bara är ev för lite till ska uterslutas först) som är livslånga, som inte kommer innebär att jag någonsin blir frisk, pigg, bättre och så där klämkäck som alla verkar vilja, då är det inte rätt läge att få höra de där orden att man ska bli pigg och frisk! För jag börjar ju så smått förbereda mig på att jag faktiskt aldrig kommer bli återställd.

Nu får ni inte missförstå mej. Självklart finns alltid önskan kvar att jag någon gång ska kunna må bra, vara pigg, slippa ha ont, kunna orka det jag vill! Men ser inte sannorlikheten att det kommer kunna hända! Läkaren har nu också börjat skriva in att jag ev kommer återfå del av arbetsförmågan, absolut inte hela. 

Så med fibron i botten, och nyss bortopererad giftstruma väntar jag nu på tre diagnoser till, som en del redan står på sjukskrivningen, men inte som diagnos. Jag vill ju få klart, få diganoserna, få reda ut vad jag kan och inte kan (just nu ska jag vara glad om jag fixar allt jag vill här hemma) och då ha något att rätta mitt liv efter. Då kan jag hitta tillbaka till den glädjen jag kan ha i mitt liv. Att se det postitiva jag får i "mitt nya liv". 

Tänker ju att om jag, som jag faktiskt gjort sista året, bara går och väntar på att kunna bli frisk, så får jag inget liv. Om jag vara väntar på att leva, så tar livet slut utan att jag fått leva. Så jag måste nu ta tag i mitt liv, som jag har nu. Leva det efter min förmåga jag har nu. Hoppas att det kanske blir bättre någon gång, men inte räkna med det och gå och vänta på det.

Så jag vill inte att du önskar att jag ska bli pigg och frisk, jag vill att du bara ser mej som jag är. Jag vill inte att du ska tycka synd om mig, absolut inte. Jag vill bara att du accepterar mej för den jag är, där jag är i mitt liv. Jag vill börja leva mitt liv där jag är nu utefter de möjligheter jag har nu inte något som kanske, kanske, kanske kan komma!