Jag har varit rätt dålig en tid. Förra veckan kändes det mer som att jag bara var ett kolli. Till råga på allt var det Milton vecka. Men fanns inte så mycket jag kunde göra åt det.Min älskade son är dock väldigt klok ibland.

Han accepterar ju såklart att jag inte mår bra och är förtående när jag inte riktigt klarar sånt vi hade pratat om att vi skulle göra.

Men sista tiden har jag också insett att väldigt få, eller det var nog nästan ingen, visste hur illa och hur dålig jag egentligen är. Det är ju så klart jag själv som försatt mig i den situationen. För att jag inte berättar.

Mina tankar har ju gått i de banorna att det inte kommer vara någon som orkar umgås med mig om jag säger exakt hur det är. Det har också varit ibland för att jag inte orkar med utläggningen med att förklara hur det är. För ska jag verkligen förklara hur jag mår, ja då är det ju knappast många som riktigt förstår. Eller så får jag ju höra att du har väl gått in i väggen? Eller något annat liknande. Vilket jag är rätt övertygad om inte stämmer. Men jag har börjat tänka på att det är nog så att jag får ta de där jobbiga förklaringarna, eller de som inte förstår hur jag faktiskt mår och inte orkar ta det, ja, vad är de för vänner då egentligen?

Så jag har faktiskt börjat säga att nä, det är inte alls bra.

Ett tag hade jag faktiskt gett upp lite. Inte bara lagt mig ner här i soffan och inte tänkt göra något mera, utan tanken på att ja, så här kommer mitt liv vara resten av mitt liv. Jag kommer aldrig orka något, kommer aldrig få en förklaring av hur jag är sjuk och aldrig kommer jag må så mycket bättre heller. Jag har ju tagit bort det mesta i mitt liv. Förutom katterna. De är kvar. Jag tänker ju att jag alrdig kommer kunna ha häst igen. Vilket är den största sorgen.

Men egentligen är det ju vara så att jag bara måste ändra. Jag kanske visst kommer att kunna ha häst igen. Kanske inte på några år, men mitt mål är ändå att faktiskt ha en häst igen! Mina förutsättningar att livnära mig på hästar det är kanske borta. Men en egen hobbyhäst som ger mig välbefinnande, det kan jag ju säkert ha, med rätt förutsättnignar! Så enkelt och nära så möjligt. Så småningom hitta en liten stuga på landet med en lite jordplätt där jag kan ha häst på lösdrift och minimera arbetet runt. Så visst kan jag hitta ett sätt, någon gång.

Jag måste bara hitta ett hållbart sätt att få till mitt liv. Veta mina begränsningar och inte göra för mycket. Vilket är jättesvårt, eftersom jag fortfarande vill så mycket. Jag vill leva, jag vill uppleva, jag vill vara aktiv, jag vill köra bil genom sverige, jag vill träna hästar, jag vill....ja en massa. Men mina förutsättningar har ändrats så det jag vill måste kanske inte tas bort, men jag behöver ändra sättet jag kan utföra och göra saker på. Ta livet i min takt.

Visst är jag less på att ständigt behöva vila, sova, ta värktabletter för att kunna röra på mig. Men någonstans behöver jag hitta den vägen som funkar för mig. Inte tappa min livsglädje och inte tappa hoppet inför min framtid. Hitta små saker som gör min tillvaro gladare.

Njut av fågelsången eller kanske regnet du också!